Svindlande höjder

Hon börjar med ett hittebarn. Gamle mr Earnshaw kommer hem till fots från Liverpool, inte med de utlovade gåvorna utan med ett smutsigt, tyst och mörkhårigt barn, och familjen splittras på fläcken. Det barnet är Heathcliff, avskydd av Catherines bror Hindley och oskiljaktig från Catherine själv, vars band till honom är så starkt att hon säger: Nelly, jag är Heathcliff! Vad den kärleken förvandlas till, när stolthet och sociala hänsyn ställer sig emellan dem, är drivkraften bakom allt som sedan följer, tvärs över två hushåll och två generationer.

Emily Brontë skildrar lidelse och grymhet i samma andetag och låter hedens stormar och dess sällsynta milda morgnar spegla de människor som färdas över den. Heathcliff ruvar och intrigerar, Catherine brinner, Nelly betraktar. Och Lockwood, som medger att han alltför frikostigt tillskriver andra sina egna egenskaper, är aldrig riktigt den pålitliga vägvisare han tror sig vara. Resultatet är en tragedi berättad inifrån ett hemsökt hus, ärlig om hur långt kärlek kan drivas mot undergång.