Skriet från vildmarken

Det som följer är Klondike sådant en arbetande hund känner det — snö som faller på tungan och bränner som eld, seldon, dragremmar, den tysta ringen av huskies som sluter sig kring en fallen lagkamrat i den upptrampade snön. Buck lär sig att stjäla, att slåss och att överleva. Under kuriren Perrault blir han listigare och starkare. François, med sin blick för hundar, ser tidigt hans sällsynta stål. Och under norrskenet, när spannet stämmer upp sin sorgsna sång mot den frusna natten, väcks en uråldrig instinkt inom honom. Här finns en rivalitet, kall och tålmodig, och en vildhet som inte låter sig begravas.

London berättar det i en prosa nära märgen, där grymhet och ömhet landar i samma andetag. Detta är berättelsen om vad en varelse blir när de sista bekvämligheterna faller bort, och om människorna och hundarna man möter längs leden: Curly, den plikttrogne Dave som är sina dragremmar trogen ända in i döden, och en husbonde, längre fram, som knäböjer med sitt huvud mot Bucks. Under allting löper en enda djup ton: skriet från vildmarken, ljudande från någonstans äldre än varje eld, allt svårare att motstå.