Alice in Wonderland

Lewis Carroll berättar det omöjliga med fullkomligt oberört ansikte. En dryck smakar körsbärspaj och stekt kalkon och varmt smörgåsbröd på en och samma gång; en skara genomblöta varelser springer ett kommittélopp där alla vinner och alla måste få pris; en blå larv röker vattenpipa uppe på en svamp och ställer den enklaste, svåraste frågan av alla – Vem är du? Alice, som medger att hon inte riktigt kan förklara sig eftersom jag inte är mig själv, förstår du, behåller sitt goda uppförande genom alltihop, pratar med sig själv, resonerar med det oresonliga, växer och krymper i tur och ordning.

Nöjet ligger i logiken som slingrar tillbaka på sig själv och ordlekarna som aldrig upphör: en hertiginna och en baby som inte vill förbli en baby, en flinande Cheshirekatt som tonar bort svansen först och lämnar sitt leende hängande i luften. Där finns tebjudningar som aldrig tar slut och krocket som spelas med levande flamingor, allt berättat lika lugnt som en promenad till affären.

Under allt nonsens löper något ömsint – ett barn som försöker lista ut reglerna på en plats utan någon mening genom att vara artigt mot varelser som saknar den helt. Vart det hela leder överlåts åt flodbanken och läsningen. Dörren är liten, och trädgården där bortom är ljus.