Självbetraktelser

Därifrån blir boken en morgondisciplin som förbereder honom på att möta besvärliga människor och att resonera sig tillbaka till sinnesjämvikt. Han väger frågan om döden är ett ont och kommer fram till att den inte är det, utan bara ett naturens mysterium, likt födelsen. De smickrande namnen skalas av från lyxvarorna för att blotta den döda fisken och druvsaften därunder, och tanken dröjer i stället vid vardagliga ting: sprickor som öppnar sig på nygräddat bröd, mogna fikon som brister, solljus som faller rakt genom en springa in i ett mörkt rum. Prosan rör sig i korta, genomtänkta steg, aforistisk och självmanande, en man som argumenterar sin egen själ till ro.

Under alltsammans löper ett ständigt memento mori — uppräkningar av läkare, erövrare och filosofer som alla nått samma strand. Du steg ombord på skeppet, du seglade, och nu har du nått stranden — så stig då i land. Ändå är rådet aldrig kallt. Det håller fast vid att tingen i sig inte rör själen, att sinnet kan förvandla varje hinder till något användbart, att friden är tillgänglig till och med för en kropp som slits sönder av vilddjur, så länge omdömet inom förblir fritt.

Det som väntar här är ett sinne i arbete i realtid, en kejsare som skriver ner de föreskrifter han uppenbart själv behövde. Nästan tvåtusen år senare öppnar den samma dörr som den öppnade för sin författare varje morgon.