Adventures of Huckleberry Finn

Det är floden som för det mesta har ordet. Långa partier av boken driver på samma sätt som strömmen — gryningen som sakta veckar ut sig, de två som fiskar och simmar och ligger under stjärnorna — innan ett strandat ångbåtsvrak, en blodsfejd mellan två stolta familjer eller ett par kringresande skojare som kallar sig hertig och bortsprungen kung kraschar rakt in i lugnet. Berättad helt och hållet med Hucks egen råa, roliga, obildade röst rör den sig mellan bred komik och något långt ömsintare, utan att någonsin förkunna att skiftet sker.

Under alla flyktingar och förklädnader löper en hårdare ström: en pojke uppfostrad att tro att det är en synd att hjälpa Jim, i tvist med sitt eget samvete om huruvida han ska ange sin vän. Jim blir för sin del bokens moraliska hjärta — Du är den bästa vän Jim nånsin har haft, säger han till Huck, i ett ögonblick vässat av det Huck i tysthet vänder och vrider på.

Det är en röst som litar på att du kan skratta och lägga märke till på samma gång. Var hans samvete till slut landar, och vad det kostar honom, är den dörr boken lämnar öppen.