Lysande utsikter

Därifrån vidgas Pips värld på sällsamma vis. Kallad till Satis House möter han fröken Havisham i sin gulnade brudklänning, stelnad vid ett stannat ur mitt i en ruttnande bröllopsfest, och den vackra, föraktfulla Estella, som hånar hans grova händer och tjocka stövlar och lär honom att skämmas för smedjan som fostrade honom. När en gåtfull förmögenhet dyker upp och för honom till London för att göra honom till gentleman, tror Pip att han förstår sin egen historia. Det gör han inte. Romanen är den långsamma, ödmjukande rättelsen av den övertygelsen.

Dickens berättar alltsammans med Pips egen tillbakablickande röst, ironisk mot sin ungdoms dårskap och öm mot de människor han inte förmådde uppskatta. Främst bland dem står Joe Gargery, den milde smeden vars enkla anständighet stillsamt överglänser varje fin herre Pip möter, och Biddy, vars ärliga godhet Pip förbiser till förmån för en flicka som varnar honom för att hon saknar hjärta. Jag älskade henne mot förnuftet, mot löftet, mot friden, mot hoppet, bekänner Pip, och värken i det är hela bokens värk.

Det som fängslar läsaren är inte förmögenheten utan dess pris, den långa kedja av följder som en enda barmhärtighetsgärning i barndomen sätter i skallrande rörelse, och skillnaden mellan vad pengar kan köpa och vad de aldrig kan nå. Det är en berättelse om att lära sig, alldeles för sent och precis i tid, vem som var värd att älska.