Moby Dick

Skeppet är Pequod, vars relingar är prydda med kaskelottänder och vars roderpinne är snidad ur en käke – ett fartyg som liknar en trofé av just den jakt det ämnar fortsätta. Kaptenen håller sig till en början i sin hytt. När Ahab till sist träder fram, bronsbränd i ansiktet, med ben av elfenben och ett blåaktigt ärr som löper nedför honom likt ett åskslaget träd, kallar han manskapet akterut, spikar fast en gyllene dublon vid masten och böjer hela resan mot den vita valen som tog hans ben. Melville tecknar honom som en man oförmögen att njuta av skönhet, som ser alla synliga ting som masker av papp och ämnar slå rakt igenom dem.

Kring detta orubbliga uppsåt samlas den oberörde, piprökande Stubb, den fromme Starbuck som vågar säga emot men inte kan slita sig loss, och kajutpojken Pip, en gång övergiven på öppna havet och återkommen därifrån drömsk och galen. Berättelsen stannar ofta upp: för att väga skräcken i det vita genom varje civilisation Ismael kan nämna, för att förvandla navigation och sannolikhet till betraktelser över jaget och besattheten. Genom fasan löper en torr humor, och under filosofin en jämn, gotisk aning om det som komma skall.

Detta är en jakt till havs som gång på gång öppnar sig mot frågor större än någon jakt kan rymma. Förföljelsen är fullständig, och den ämnar dra allt med sig i fallet.