Den lille Johannes

En kväll glider Johannes med Presto ut på kvällsdammen i en båt, och en stor blå trollslända på båtkanten förvandlas, inne i en dallrande ljuscirkel, till en varelse med florstunna vingar och en krans av vindor i håret. Jag föddes i en vindas kalk. Kalla mig Windekind! Så börjar en färd genom skog och natt. Det hålls en fest för djur och älvor i ett kaninhål fullt av lysmaskar. Och det finns en liten guldnyckel som nästa morgon fortfarande visar sig ligga i hans slutna hand. Och så finns Wistik, den äldste av tomtarna, som berättar om en liten bok där det står varför allting är som det är — lika ouppnåelig som ens egen skugga.

Frederik van Eeden skrev en saga som sakta öppnar sig mot något större. Längtan efter under stöter samman med människornas värld, med dess lärdom, dess sorg och dess avsked, och Johannes måste lära sig vad det kostar att söka det han söker. Språket är lyriskt och drömskt, med bilder som moln som blir till en glödande grotta och en bred stig av purpureld över havet.

Den purpurelden leder fram till ett val: mellan sagans förtrollning och den mänskliga världens tyngd. Boken håller fast vid sin ömhet och sitt allvar ända till den sista bilden, och lämnar läsaren med något som dröjer kvar länge.