Aisopos fabler

Här är hela ensemblen som sedan dess vandrat genom vårt vardagsspråk. Räven som smickrar en kråka så att hon släpper sin ost, och sedan konstaterar att hon har röst men inget vett. Den övermodiga haren som lägger sig för att sova medan sköldpaddan lunkar oförtröttligt förbi. Mössen som är eniga om att det vore en utmärkt idé att hänga en bjällra på katten – ända tills en gammal mus frågar vem som egentligen ska göra det. En törstig kråka släpper småsten i en kruka, en efter en, och ser vattnet stiga mot kanten. Nordanvinden blåser häftigt mot en vandrares mantel och får honom bara att hålla hårdare i den, medan solen helt sonika värmer honom tills han låter den falla.

Berättandet är knappt och lakoniskt, utan en enda överflödig rörelse. Varje fabel uträttar sitt värv på en sida eller mindre och litar på att läsaren själv fångar poängen – Sakta men säkert vinner loppet, ett uttryck så inslitet i vardagens tal att många möter det här som för första gången.

Det finns ett nöje i att se var dessa talesätt föddes, och i att lägga märke till hur mycket en handfull meningar kan rymma. Slå upp vilken sida som helst, och en hel liten värld väntar, fullständig i sig själv, redo att räcka fram sin stilla lärdom och låta nästa ta vid.