The Adventures of Sherlock Holmes

Njutningen ligger i det lilla och det exakta. En enda hatt eller ärm blir ett fullständigt porträtt av sin ägare. Holmes försvinner bakom sin svarta lerpipa inför ett problem som han bedömer kommer att kräva tre pipor och femtio minuters tystnad, och pratar om krokusar medan hotet tätnar i rummet intill. Mitt liv är en enda lång strävan efter att fly det alldagliga, säger han, och fallen infriar löftet: apelsinkärnor utspridda över en frukosttallrik, en blå sten mindre än en böna som har orsakat mord, ett grått herresäte med utbyggnader likt en krabbas klor.

Holmes är kylig i sinnet men inte hjärtlös. Mer än en gång väger han barmhärtighet mot lagens stränghet, och i en sällsynt spricka i sitt lugn erkänner han: Han kom till mig för att få hjälp, och jag skickade honom i döden! Watson ser på, lojal och ofta förbryllad; kapabel, säger Holmes till honom, att se allt men inte använda något av det för att dra en slutsats.

Och bakom alltihop finns en gestalt som Holmes aldrig riktigt lyckas resonera bort: Irene Adler, den enda han någonsin kallar the woman. Tolv fall, som vart och ett öppnar en dörr mot ett London som är främmande än det först verkar, för som Holmes framhåller är det verkliga livet alltid djärvare än något som fantasin kan hitta på.