Robin Hoods glada äventyr

Det är mötena som är själva behållningen här. Robin träffar en två meter lång jätte på en smal bro och förlorar mot honom slag för slag, tumlar ner i bäcken under skallande skratt och bjuder sedan mannen att sluta upp, varpå han döper honom till Lille John i ett skämtsamt öldop. Där finns sheriffen av Nottingham, evigt förbittrad och evigt överlistad. Där finns Robin själv, trasig och enögd i scharlakan, som klyver en rivals pil inför en tyst folkmassa mitt framför näsan på sheriffen. Och där finns Allan a Dale, en sörjande spelman vars ballad faller över festen och tystar den, och broder Tuck under sin videbuske, med en köttpirog mellan knäna, i färd med att skölja ner malvasir och sugen på en värjstrid.

Howard Pyle berättar det på ett gammalt, böljande språk, fullt av skämt och förklädnader och hornstötar som kallar fram dolda män ur grönskogen. Tonen är skälmsk och varmhjärtad, äventyr sammanfogade av eldljusa gästabud under en väldig ek, djärva räddningar och vänskapen mellan män som mäter sig med varandra och älskar varandra just därför.

Under munterheten löper en stillare tråd: en heder, ett brödraskap, ett liv levt på egna villkor i den fria skogen. Jag ska vara min egen, säger Robin, och ingen man i hela glada England ska vara min herre. Vad det kostar, och vad det leder till, är Sherwoods att bevara tills en läsare stiger in under dess grenar.