Emma

Vad som följer är att Emma riktar sin uppmärksamhet mot Harriet Smith, en söt och älsklig flicka av okänd härkomst som hon tar sig an som ett projekt. Hon tänker förädla Harriet, styra bort henne från en lantbrukares ärliga frieri och ordna en långt mer storslagen kärlek åt henne med den ärelystne unge prästmannen herr Elton. Varje läsare inser vart detta måste bära hän, och just däri ligger nöjet. Emma inser det inte. Du har inte varit någon vän till Harriet Smith, Emma, varnar Knightley, och missbedömningarna börjar i det tysta hopa sig.

Jane Austen berättar allt detta med en spydig, iakttagande skarpsinnighet som låter läsaren se rakt förbi de artiga replikerna in i vars och ens innersta förhoppningar. Highbury fylls av sina små komedier — en inbillningssjuk far som ängslas över den försvinnande bröllopstårtan, ett elegant pianoforte som anländer från Broadwood för att stå malplacerat i anspråkslösa rum. Och så finns fröken Bates, fattig och godhjärtad och outtröttligt pratsam, som hela byn älskar utan att riktigt kunna säga varför.

Jag skulle vilja se Emma förälskad, och en smula osäker på om känslorna besvaras, säger Knightley tidigt. Det vore nyttigt för henne. En bok om en ung kvinna som är så säker på att hon kan läsa varje hjärta utom sitt eget, skriven av en författare som inget undgår, och som förlåter mycket.