Mansfield Park

Åren går, och det stora huset fylls av prat om giftermål och fördelaktiga partier. Dit kommer de livliga, världsvana syskonen Crawford, Henry och Mary, vilkas charm slår an en ny ton på Mansfield. Det anordnas privat teater medan den allvarlige Sir Thomas är bortrest, förlovningar eftersträvas av fel skäl och ett hushåll driver mot skandal – allt bevakat av Fanny, som håller fast vid sitt eget omdöme när nästan ingen frågar efter det. Alla borde gifta sig så snart de kan göra det med fördel, förklarar Mary Crawford, och Austen låter den muntra cynismen tala för sig själv.

Austen skriver här med ett svalt, ironiskt tålamod och förvandlar en promenad i trädgården eller ett samtal i salongen till en stillsam karta över vem som vill ha vad, och på vems bekostnad. Fru Norris framhäver högljutt sin frikostighet samtidigt som hon besparar sig varje verkligt besvär; Lady Bertram driver genom sina dagar fäst vid sin mops; Sir Thomas lär sig, långsamt och smärtsamt, att förstå sina egna barn.

I dess mitt står den mest anspråkslösa människan i rummet – fattig, förbisedd, orubblig – och romanens långa, maklösa fråga är om fasthet i princip kan väga tyngre än kvickhet eller förmögenhet. Dörren står öppen. Fanny är i trappan, och någon är på väg att lägga märke till henne.