Greven av Monte Cristo

Det som följer är ett långt fall. En avundsjuk kollega, en förälskad rival, en ärelysten åklagare som hellre begraver en oskyldig man än äventyrar sin egen karriär. Var och en spelar sin roll, och Dantès försvinner in i Château d'If, öfästningen som ingen levande man återvänder från. Där, i mörkret, möter han den gamle abbé Faria — utmärglad, skäggig och häpnadsväckande i sin lärdom — som erbjuder honom något farligare än friheten: ett skäl att åtrå den, och hemligheten om en förmögenhet gömd på en enslig ö.

Sedan gör romanen vad få vågar: den låter den kränkte mannen komma tillbaka. Rik bortom allt förnuft, oigenkännlig, rörande sig genom Paris salonger under ett namn som föregås av rykten innan det träder fram i kött och blod, sätter greven av Monte Cristo i rörelse en vedergällning byggd med årens tålamod. Jag vill själv vara Försynen, säger han — och romanen kretsar kring den fruktansvärda frågan om någon människa borde vara det.

Det är en bok om svarta hav och facklebelysta fästningar, om guld som rinner mellan fingrarna som hagel, om beslöjade vittnen och diamanter som drar varje blick till sig, och om en långsam, beräknande rättvisa. Lång, ja, och frikostig på det sätt som bara en verkligt fyllig berättelse kan vara. Den ger läsaren svek och tålamod, grymhet och barmhärtighet, och håller dem samman ända till sista sidan.