Sherlock Holmes återkomst

Därifrån öppnar sig fallen som dörrar längs en korridor. Kritteckningar av dansande gubbar som skräckslår en norfolkgentlemans amerikanska hustru. En lords son försvunnen från en skola ute på de nordliga hedarna. En utpressare med ett fyllnat, leende ansikte och ett hjärta av marmor. En rad sönderslagna Napoleonbyster som leder till en stulen pärla. Varje gång hänger allt på någon liten, förbisedd detalj: bottensatsen i ett vinglas, två bokstäver på en pennstump. Holmes, än kylig, än teatralisk, lockar fram det märkvärdiga ur det alldagliga, medan Lestrade och hans ivrige unge kollega Hopkins ser sina visshetar falla samman.

Berättelserna är intellektuella, men gåtorna är sällan enbart gåtor. Watson erkänner att han jublade och triumferade inför faran, mer upprymd som lagbrytare än som lagens man, och gång på gång visar sig lagen vara ett alltför trubbigt redskap för det dessa fall egentligen kräver. Holmes breder en ren vit duk över bordet innan han briljerar, men han väger också nåd mot rättvisa med sin egen hand.

Här är Conan Doyle som mest säker på sin sak: gåtor som håller, en detektiv som blir mänsklig av både fåfänga och lojalitet, och ett London tecknat i gaslykta och dimma. Korridoren löper vidare, och det finns dörrar längs den som ännu väntar på att öppnas.