Den hemliga trädgården

Här finns en trädgård som har stått stängd i tio år, med dold dörr och nedgrävd nyckel ända sedan husets härskarinna dog. Mary får höra talas om den, undrar över den och kan inte låta den vara. En rödhake som brister ut i vintersång, en vindstöt som lyfter murgrönan, hennes egna darrande händer vid nyckelhålet – boken tar god tid på sig att föra henne fram till ögonblicket då hon till slut står inne i den hemliga trädgården.

Det som växer där är mer än rosor. Mary möter Martha, en burdus och godhjärtad husjungfru, och Dickon, en hedpojke som lockar till sig ekorrar och kaniner med en träflöjt. Där finns också den vresige gamle Ben Weatherstaff, som rakt på sak säberättar för henne att de två är skurna ur samma sura tyg. Ett skri i natten leder henne djupare in i huset och till en hemlighet det har burit på. Låt oss inte tala om att dö, säger någon. Låt oss tala om att leva.

Burnett skriver med värme och lyrisk tålmodighet, låter sorgen stiga fram i det förtäckta och glädjen komma tum för tum: en krokus som kysses, ett surt ansikte som nästan blir vackert. Detta är en bok om försummade ting som väcks till liv igen: en trädgård, ett hus, en handfull barn som aldrig fick särskilt mycket att hoppas på. Dörren står på glänt och murgrönan rör sig. Den ber bara om att man följer med in.