Mot fyren

Mrs Ramsay är den stilla mittpunkten. Hon binder samman huset med skönhet och omsorg och ritual och förvandlar ett splittrat middagsbord till en varm, levande helhet i skenet från ljusen, över Bœuf en Daube. Kring henne rör sig hennes tvärsäkre, briljante man, evigt rädd för sin egen medelmåttighet, som i det tysta marscherar genom tankens alfabet mot ett bokstaven Q som han inte kan ta sig förbi. Närmare kanterna finns den ärelystne Tansley, som både föraktar och avgudar henne, och de unga Paul och Minta, som knuffas mot ett äktenskap ingen av dem riktigt valt. Sedan tar tiden själv över boken, årstiderna strömmar genom tomma rum, och ett årtionde förflyter innan den länge uppskjutna resan äntligen blir av.

Woolf skildrar det inre vädret hos alldeles vanliga människor — hur en fyrs ljusstråle kan stryka över sinnet och släppa loss en flod av minnen av lycka, hur sorg och komik sitter sida vid sida, som när en kvinnas förvirrade beröm av en mans kängor spränger rakt igenom hans teatraliska sorg. Med känsla för hur en enda kväll kan fås att stå stilla fångar prosan hur ett ögonblick glider in i det förflutna redan i samma stund som det inträffar.

Det som består här är strävandet — mot fyren, mot varandra, mot någon form som ska hålla. Det strävandet förblir öppet, en väg in för var och en som kommer för att se vad ljuset finner.