Hans sista bugning

Watson berättar, lojal och klarsynt, medan Holmes resonerar sig fram från små fakta till stora sanningar: ett feltryckt ord, en fläck lera, en fixering vid någon vardaglig detalj kring järnvägen som alla andra förbisett. Mysterierna sträcker sig från en läderaktig avgudabild på en köksbyrå till stulna ubåtsritningar gömda i en död kontorists ficka, och vidare till Cornwalls svarta klippor och en spions fall vid krigets tröskel. Med följer det välbekanta sällskapet: den vesslesnabbe Lestrade och den korpulente, allvetande Mycroft, nöjd med att uppbära sin blygsamma lön och inte ändra något hos sig själv.

Skräcken hålls tätt intill vardagen. Holmes spelar själv döende på sin bädd för att locka fram en bekännelse ur en giftmördare, eller låter en skyldig man gå fri när den officiella rättvisans bevis stöter sig med hans egen känsla för rätt. Jag har aldrig älskat, Watson, medger han i ett av fallen, men om jag hade gjort det, och om kvinnan jag älskade hade mött ett sådant slut, kunde jag ha handlat precis som vår laglöse lejonjägare gjort.

Här möter vi en detektiv på höjden av sin förmåga och, på de sista sidorna, vid tröskeln till en förändrad värld. Åtta dörrar, var och en öppnad mot en liten gåta, var och en väntande blott på någon som gillar att se ett sinne arbeta.