Doktor Moreaus ö

H. G. Wells bygger upp skräcken tålmodigt, i fragment — ett spetsigt, pälsbeklätt öra som skymtar under en betjänts hår, tre satta gestalter som mässar och vaggar på en glänta i djungeln, en dörr som slås upp mot blod och karbolsyra och ett fasansfullt rödsmetat ansikte. Vad Moreau gör med djuren på sin ö, och varför gränsen han ristat mellan djur och människa vägrar att hålla, framträder genom Prendicks långsamma, förfärade insikt.

Runt omkring honom rabblar Djurmänniskorna sin mässade Lag för att hägna in sig mot sin egen natur: Inte gå på alla fyra; det är Lagen. Är vi inte Människor? Det är en bok om smärta och makt och den tunna hinnan mellan det mänskliga och det djuriska, och om en man som ser den brista.

Ramberättelsen är svalt dokumentär, en brorson som ger ut papper han inte kan bekräfta, och det kliniska lugnet gör att skräcken därunder träffar desto hårdare. Stranden finns där för varje läsare som är villig att stiga i land.