Odysseus

Nästan ingenting händer på det sätt som handlingar brukar utlova, och det är just poängen. En likvagn rullar genom gatorna. En fläsknjure bränns vid på spisen. Ett bibliotek fylls av kloka män som tvistar om huruvida Shakespeare skrev Hamlet som en far i sorg över sin egen döde son. Bloom värvar annonser, undviker ett möte han helst inte vill tänka på, och bär sin ömhet och sina egna sår med sig genom pubar och butiker och längs stranden.

Det som gör boken själv så levande är att läsaren bor inne i dessa huvuden: tankarna precis som de faktiskt dyker upp, halvfärdiga, roliga, lärda, sårade. Bloom är en vanlig man som bemöts med en osedvanlig medkänsla, och som håller fast vid den enkla övertygelsen att kärleken, och inte våld, hat, historia, är det som verkligen skapar ett liv. Molly väntar vid dagens bortre ände, en sångerska vars sömnlösa flöde av minnen avslutar boken.

Den kräver tålamod, och den belönar det till fullo. Få böcker har ägnat en så noggrann och förlåtande uppmärksamhet åt vad det innebär att vara en människa som går genom en stad på en dag som först verkar vara alldeles ingenting alls.