Bröderna Grimms sagor

Det är ett persongalleri som nästan alla halvt minns. Törnrosa, som sover i hundra år bakom en törnhäck som slukar ett helt slott. Hans som markerar vägen med småsten, och Greta, som räddar dem båda genom att be en häxa visa hur hennes egen ugn fungerar. Rapunzel som släpper ner sitt gyllene hår. Ilsebill, fiskarhustrun, som önskar sig hela vägen från en stuga till solen och månen. Och Rumpelstiltskin, som spinner natten igenom och sjunger för sig själv: Föga anar min drottning att Rumpelstiltskin heter jag.

Språket är enkelt och lugnt, gjort för att läsas högt, med sånger som upprepas ord för ord och fraser som lyssnaren lär sig att sjunga med i. Ett äkta mörker löper genom det hela — en varg klädd i mormors mössa och liggande i hennes säng — och vid dess sida en torr komisk ådra: fyra åldrande djur som travar upp sig till ett vinglande torn för att skrämma ett rövarband, en dvärg så rasande att han stampar foten rakt igenom golvet.

Under förtrollningen löper en stilla logik. Små barmhärtigheter mot förbisedda varelser kommer tillbaka; dårskap visar sig vara vishet i förklädnad; de starka ödmjukas och de ödmjuka upphöjs. Dörren står öppen mot en skog som mycket länge har väntat på att åter bli beträdd.