Anne på Grönkulla

Anne Shirley ger världen namn allteftersom hon rör sig genom den. En väg kantad av äppelblom blir Vita glädjevägen; en helt vanlig damm blir Skimrande vattnens sjö. När vagnen svänger runt en krök under ett valv av snövita blommor tystnar till och med hennes oändliga pladder inför en skönhet som hon kallar det första hon någonsin sett som inte kunde förbättras av fantasin. Denna förmåga till förundran är motorn i den här boken, och den gör sakta sin verkan på alla — den vasstungade grannen fru Rachel Lynde, den mörkhåriga hjärtevännen Diana Barry, och en retsam skolkamrat som gör misstaget att kalla henne Morot.

Lucy Maud Montgomery skildrar Avonlea i frodig, oskyndsam detalj: trädgårdar fulla av pioner och pingstliljor, ett vitkalkat östra gavelrum, en brun klänning med de puffärmar en flicka drömmer om. Under komiken löper något ömt. Marillas sällsynta, rostiga leenden avslöjar henne långt innan hon kan erkänna vad barnet har kommit att betyda för henne, och Matthews ordlösa hängivenhet talar genom små gester han aldrig förklarar.

Men det är ju miljoner gånger härligare att vara Anne på Grönkulla än Anne från ingenstans särskilt, eller hur? frågar hon, och i frågan ligger själva kärnan. Det här är en berättelse om hur en helt vanlig plats blir ett hem när någon älskar den tillräckligt för att ge varje vrå ett namn. Dörren står öppen.