Bambi

Från denna början följer Salten ett liv. Bambi springer i kapp med sin mor på det öppna gräset och för sina första samtal med en gräshoppa och en fjäril. Han träffar sina kusiner Gobo och Faline, lär sig att lyssna och att vädra, kommer att älska nattens skog och dess ugglor. Men skogen rymmer en skugga som djuren bara kallar Honom, och första gången Bambi ser den bleka, upprättstående varelsen i kanten av gläntan lär han sig en rädsla som aldrig riktigt lämnar honom. Det var Han, säger hans mor, och något inom honom finner aldrig mer full ro.

Det som stannar kvar hos läsaren är de han möter längs vägen. Faline, näbbig och livfull, som växer till att bli hans kärlek. Gobo, blyg, som litar på människans godhet och envist hävdar att Han inte är ond. Och den gåtfulle gamle hjorten med det vita huvudet, som tillrättavisar en gråtande kalv och återvänder, långt senare, när det betyder som mest. Runt dem skvallrar, bortförklarar och sörjer de mindre varelserna, och årstiderna vänder hårt.

En barndom tillbringad med att lära sig att vara ensam; ömhet och förlust ställda mot något meningslöst och större än något enskilt djur kan förstå. Den vänder aldrig blicken bort från sorgen, och den upphör aldrig att lägga märke till ljuset på löven. En öppen dörr mot en skog där det vardagliga – en mors beröring, en första dag på ängen – hålls som något dyrbart, just därför att det inte kan bestå.