Heidi

Vad som följer är ett liv under öppen himmel, med rostad ost, med Peter och getterna, och med Peters blinda mormor, vars glädjelösa dagar ljusnar varje gång Heidi dyker upp. Så återvänder mostern och för Heidi bort till Frankfurt, till ett ståtligt hus med stränga regler, till den sjuka Clara som blir förtjust i henne, och till den orubbliga fröken Rottenmeier, vars känsla för anständighet inte överlever en ficka full av kattungar. Mitt i stadens hav av skorstenar och tak växer Heidi tyst, med en värkande hemlängtan. Jag måste få se solen igen när den säger godnatt till bergen, säger hon.

Johanna Spyri skriver ömsint och utan minsta pekpinne, och låter de små tingen bära tyngden — vissnade blommor, en moderlös get, en gömd hög med småfranska. Komiken är mild, tron rättfram, längtan äkta, och hela boken tycks hålla andan kring morfaderns önskan för henne: Jag vill att hon ska vara fri och lycklig som en fågel!

Här är en berättelse om vad ett barns oskyldiga hjärta kan göra med en förhärdad man, ett ensamt hus, en vänskap, och om hur långt minnet av ett enda ljust berg kan nå. Kom och klättra med.