Henry David Thoreaus essäer

Sinnet som är i arbete här är rastlöst och samtidigt utan brådska. En alldaglig vinterfrost blir till en hel kristallin botanik, en filosofi odlad utan att man behöver lämna tröskeln. En båt glider fram om natten med eld i fören och lyser upp flodbotten så att fiskarna avslöjas där de sover i alla möjliga ställningar. I Maine backar en kanot in bland alarna och två älgar stirrar ut som väldiga, skrämda kaniner. Thoreau läser Chaucer som den engelska poesins humana fader, ställer Ossians karga vers vid sidan av Homeros, och följer äppelträdet genom århundradena ända ner till ett vilt exemplar som frodas obemärkt på en klippa, med en historia känd kanske bara av en talgoxe.

Sedan skärps tonen. När Thoreau vägrar betala mantalsskatten tillbringar han en natt i fängelse och finner att stenmurarna har förväxlat hans kropp med hela hans person — hans tankar går rakt igenom dem, och han kommer att ömka institutionen snarare än att frukta den. Det finns en harm här, mot slaveriet och ett orättfärdigt krig, och en torr humor som löper vid dess sida. Den regering är bäst som regerar minst, skriver han; på ett annat ställe: Läs inte Times. Läs Evigheterna.

En doft kan bära ett argument som retoriken inte förmår. En enda vit näckros som stiger ren ur dyn kan återupprätta ett bräckligt hopp. Vad samlingen begär av läsaren, och belönar, är uppmärksamhet: dessa sidor förbrukar sig själva på att bevisa att i det Vilda ligger världens bevarande, ett iakttaget ting i taget.