Max Havelaar

Inuti det knippet lever en helt annan berättelse — historien om Max Havelaar, en idealistisk assisterande resident som nyss tillträtt i Lebak på det holländska Java. Lysande och motsägelsefull, på en gång skarp och ömsint, avlägger Havelaar en ed att skydda urbefolkningen mot utpressning och tyranni — och begår sedan misstaget att mena den. Vid hans sida står den hängivna hustrun Tine, den ärlige och försiktige kontrollör Verbrugge, en värdig gammal regent vars övergrepp Havelaar svurit att avslöja, och en änka som är övertygad om att hennes man dog för att han ställde samma frågor.

Boken rör sig mellan två tonlägen och låter dem tvista med varandra. Drystubbles självgoda moraliserande avslöjar hans egen dubbelmoral vid varje vändning, medan kapitlen om Java bär en moralisk harm. Den inflätade berättelsen om pojken Saïdjah och hans Adinda blir en stilla elegi. Multatuli litar på att ironin ska göra jobbet: en bärares ärlighet, en hövdings nedslagna blick, en rad dokumenterade bevis lästa högt i ett tyst rum.

Skriven för att höras är detta en roman som inte räds att tala klarspråk om ett orätt den vägrar att låta ligga. Den ber bara om läsare som förmår den svåra tron att hjärtan bultar under den mörka hyn — och håller sedan dörren öppen.