Tidmaskinen

Redan nästa torsdag anländer samme värd smutsig, haltande och tärd, och börjar berätta om åtta dagar i år 802 701. Han beskriver hur han störtade ner på en regnpiskad gräsmatta under en väderbiten Vita sfinx, vars blinda ögon log genom skurar av hagel. Han beskriver en värld av förfallna palats och ett litet, milt folk i purpurfärgade tunikor — och, i mörkret under dem, något blekt som flyr mot en brunn och klättrar ner i jorden. Det mesta kommer att låta som lögn, varnar han. Så må det vara! Det är sant — vartenda ord, likväl.

Wells skickar sin resenär in i en framtid som ständigt vägrar att anta den form han väntar sig. De skröpliga, barnsliga eloierna och de nattaktiva morlockerna är två grenar av ett och samma utmattade träd, och de teorier han bygger för att förklara dem förskjuts hela tiden när ömheten (en flicka vid namn Weena, räddad ur en flod medan hennes eget folk ser på) komplicerar varje kall slutsats. Förundran här bär på en underström.

Under äventyret löper en lång fråga om vart trygghet och kamp till sist leder. Det är en bok om oändlig tid och de små ting som överlever den: en flod av blankslipat stål under en karmosinröd himmel, en tändstickas fladder i en grotta, ett väderbitet marmoransikte som ler genom haglet. Dörren står öppen i slutet av den långa laboratoriegången. Kliv igenom och se hur långt den bär.