Världarnas krig

En folkmassa samlas vid gropen och väntar sig människor. Det som stiger fram är i stället en gråaktig, glänsande massa med mörka ögon och slingrande tentakler, och åsynen av den skingrar dem. Sedan kommer värmestrålen, och den fredliga delegationen med sin vita flagga står i lågor på ett ögonblick. Därifrån flyr berättaren över en brinnande hed, gömmer sig i ett sönderslaget hus tillsammans med en präst vars tro faller samman, och korsar vägar med en artillerist full av storslagna planer. I London sköljs hans bror under tiden med i den väldiga, panikslagna flykt som tömmer en hel stad.

Wells skildrar apokalypsen med en egendomligt dubbel blick: naturvetarens kliniska öga som katalogiserar marsianernas anatomi, och den skälvande blicken hos en man som i sina egna ord blivit ett djur bland djuren, under marsianernas häl. Svartbrända vägar ligger utspridda likt ruinerna av Pompeji; en allé av scharlakansrött ogräs reser sig som jättelika bloddroppar; det pansarklädda Thunder Child kör i lågor rakt mot maskinerna medan flyktingar ser på från havet.

Det som dröjer sig kvar är inte maskineriet utan frågorna under det — hur mänskligheten ter sig när dess invanda ordning slitits bort, och hur mycket av världen den någonsin verkligen behärskade. Trots all sin kosmiska räckvidd smalnar berättelsen ständigt av, tills allt som brutits upp till slut vilar på något litet, mänskligt och ömt.