Trollkarlen från Oz

Längs den vägen vandrar Dorothy mot en hemlighetsfull Stor Trollkarl som hon hoppas kan skicka hem henne. På färden samlar hon de underligaste följeslagare: en Fågelskrämma av halm som tror sig sakna hjärna men ändå ständigt kläcker de kloka lösningar som räddar dem alla, en rostig Plåtman som längtar efter ett hjärta, och ett väldigt Lejon som ödmjukt erkänner, medan det ömmar om nosen efter att Dorothy gett det en örfil, att det är en ynkrygg. Var och en trånar efter just det som de andra redan kan se hos honom.

Baum berättar det med okonstlad förundran och en milt komisk ton: patos och skälmeri sida vid sida utan möda, som när en stolt Fågelskrämmas självbild möter en kråkas avväpnande uppriktighet.

Och under all denna färgprakt löper en enda tråd av hemlängtan. Ingenstans är som hemma, säger Dorothy, och den längtan följer henne nedför varje smaragdgata och tvärs över varje vallmofält. Alla här ger sig av för att få det de saknar, och lär sig på vägen vad det kanske i stället innebär att förtjäna det. Dörren står öppen. Vägen är gul, och den sträcker sig en lång, underbar väg framåt.