Resan till jordens medelpunkt

Så ger sig expeditionen av: den ivrige farbrodern, den tvivlande systersonen som berättar alltihop, och Hans, den lugne isländske guiden vars fåtaliga ord och stadiga händer gång på gång räddar dem. De bestiger en vulkan, väntar på att en skugga ska visa vägen, och firar sig ner i mörkret. Där nere väntar en värld som ingen kartlagt: skogar av bleka svampar som är fyrtio fot höga, glittrande väggar behängda med kvarts likt ljuskronor, och ett helt hav under jorden, upplyst av ett sällsamt elektriskt sken.

Verne skildrar underverken utan omsvep och låter dem hopa sig. Axels rädsla ger vika för häpnad; professorn döper ett hav efter sig själv och tänker behålla den äran. Förhistoriska vidunder stiger upp till ytan, ett rött öga stort som ett människohuvud, och längs stranden ligger tidsåldrarnas ben blandade i stoftet. Bakom allt detta finns initialerna efter mannen som påstod sig ha gått denna väg först.

Kvar i Hamburg är Gräuben, professorns guddotter, vars orädda välsignelse skickar honom ner med hennes namn på läpparna. Det som övervinner varje invändning hos Axel drar också läsaren med sig ner efter honom – det omöjliga som med ens, på ett härligt sätt, blir trovärdigt, ett avvägt steg i taget.