Kidnappad

Lockad ombord på briggen Covenant, slagen medvetslös och bortförd för att säljas i främmande land, vaknar David i en värld av storm och hårda män: den kalle kapten Hoseason, den grönögde styrmannen som bara är vänlig när han är berusad, den plågade skeppspojken Ransome. Sedan seglas en liten båt i sank i dimman, och dess ende överlevande tas ombord, en stolt jakobitisk fredlös vid namn Alan Breck Stewart, som bär pengar till sin landsflyktige hövding och sina fiendskaper lika öppet som sitt svärd. Ur det mötet slår de sina öden samman, rygg mot rygg i en rökfylld skans och sedan till fots tvärs över Höglandet med ett pris på bådas huvuden.

Stevenson berättar det allvarligt, med Davids egen röst, en pojke som lär sig vad lojalitet kostar på brända svarta hedar, bland döda granar som står likt skelett, i gömda kojor som klänger vid klippkanten som ett getingbo. Men mest av allt finns vägens dragningskraft och frågan om vem man kan lita på längs den. Alan säger det bäst: Att vara rädd för en sak och ändå göra den, det är vad som gör en karl som mest hedrar honom.

Det är lika mycket en vänskap som ett äventyr — två osannolika kamrater, den ene slug och dumdristig, den andre envis och principfast, förenade tvärs över en klyfta av politik och temperament. Vad David är på väg mot, och vad en sådan vänskap till sist kräver av dem båda, är den dörr som här lämnas stående öppen.