David Copperfield

Den pojken går igenom en barndom som växelvis är trygg och grym. Där finns Peggotty vid sitt handarbete i skenet av ett stearinljus, och båthuset i Yarmouth med sitt holländska ur och sin målade tebricka. Där finns också styvfadern herr Murdstones kalla fasthet, ett magasin fullt av flaskor som ska tvättas och etiketteras, och en lång, sliten vandring från London mot Dover utan något kvar att sälja. På vägen samlar David på sig de människor som ska forma honom. Somliga älskar han alltför lättvindigt, som den charmige Steerforth och den trogne fiskaren herr Peggotty. Somliga kan han inte annat än misstro, som den fuktige, stirrande kontoristen Uriah Heep, som ideligen framhåller sin egen ödmjukhet. Och somliga, som den evigt hoppfulle och evigt insolvente herr Micawber, trotsar varje fack.

Dickens skriver det som karikatyr som på något vis fördjupas till något sant. Micawbers räknekonst över lycka och elände är komisk ända tills den inte längre är det. Barnets blick fångar både det befängda och det stillsamt grymma, som när en skolgårdsskylt som varnar för ett bitande kräk visar sig syfta på David själv. Fröken Betseys ivriga excentricitet avbryter ständigt sin egen ömhet med ett skällande Janet! Åsnor!

Det är berättelsen om en föräldralös pojke som söker sig fram mot den man han är ämnad att bli, genom felplacerad tillit, dåraktig hängivenhet och kärlek som tar ett helt liv att känna igen. Om ni tillåter, faster, jag är er brorson, får den trasige pojken fram vid dörren i Dover, och allt därefter växer ur den darrande meningen. Det är en stor bok, och den förtjänar sitt omfång, rymmande en hel värld av människor som känns som om de fortsätter att leva när läsningen väl är över.